Biblioteket, ikke Facebook, må bli internett! (3)

”Om inte detta kränker ett lands [Norges] teknologiska suveränitet så vet jag inte vad som skulle göra det”,  «utbrister Jevgenij Morozow på Twitter 9 september om Facebooks ökända censurering av det kända fotografiet av ”napalmflickan”.

Denne bloggposten er en fortsettelse av Biblioteket, ikke Facebook, må bli internett!  del 1 og del 2.

I ett inlägg, som har publicerats av bl a italienska La Repubblica och norska Morgenbladet 16. september (på papper och på nät för prenumeranter) återkommer Morozov till begreppet ‘teknologisk suveränitet’:

”Krangelen mellom Facebook og Norge peker på noen urovekkende spørsmål –  om ytringsfrihet, hvor dårlige ”redaktører” medienes nye portvoktere er, og mangelen på klare prinsipper i det noen teknologientusiaster kaller den ”offentlige sfærens nettverk”.

Alt dette er viktige saker, men vi bør ikke glemme et langt farligere problem som synliggjøres av denne konflikten: Nasjonalstatenes stadig minkende evne til å kunne ivareta et minimum av teknologisk suverenitet –  den egne formen for suverenitet som er helt nødvendig for at ikke andre typer suverenitet, enten de er økonomiske eller politiske, blir tappet for mening.”

Efter att ha  försökt läsa in mig lite på Jevgenij Morozov (The Net Delusion, m.m.) och tittat på La Repubblicas intervju med honom (på Facebook!) gillar jag definitivt karln och hans kritik av nyliberalismen, inklusive Silicon Valley. Men jag tror inte att ”ett minimum av teknologisk suveränitet” är någonting som norrmännen – eller någon annan heller, för den delen – kan uppnå genom sin sittande regering eller ens en annan (nyvald) sittande regering.

Suveräniteten är nämligen en maktfråga.

Den kan t ex handla om den principiella rätten och/eller den faktiska möjligheten att använda sig av den teknologi man själv väljer på sitt eget territorium. Eller om rätten/möjligheten att där säga vad man önskar (jfr fallet med bilden av ”napalmflickan”).

Men är inte den ‘teknologiska suveräniteten’ snarare  en global än en nationell maktfråga?  Och är inte det stora problemet idag att nationerna har alltför stor makt över teknologin?

Det kanske främsta exemplet på att nationernas makt borde minskas i stället för att ökas är väl vapenteknologin och då särskilt massförestörelsevapnen. Minskning kunde t ex ske genom ett globalt förbud mot kärnvapen, någonting som miljoner, kanske miljarder, människor antagligen gärna skulle stöda, men som kärnvapenstaterna dock helt sonika – suveränt! – fortsätter att ignorera i kraft av sin så kallade ”absoluta nationella suveränitet”?

En annan väg till de nukleära arsenalernas avskaffande (än det globala förbudet) skulle kunna öppna sig ifall någon av kärnvapenstaterna eller deras militära bundsförvanter på allvar gick in för nedrustning i stället för att som nu bara hyckla om saken i diverse festtal. Norge kunde t ex  meddela om sitt utträde ur NATO med hänvisning till den ifrågavarande militäralliansens kärnvapendoktrin. Och Storbritannien och/eller Frankrike kunde ensidigt rusta ner sina nationella atomvapen. Men så långt räcker nämnda länders så kallade ”absoluta suveränitet” inte!

Varför inte?

Jo, därför att vi människor saknar  ”ett minimum av teknologisk suveränitet” på globalplanet. Där dominerar stormakterna och de stora korporationerna,  inte minst de kapitalistiska ICT-korporationerna från Silicon Valley, vilket Morozov så riktigt understryker.

“Nicht das Medium Internet ist krank, es ist der Kapitalismus, der dahinter steckt” (Inte internetmediet,  utan den bakomliggande kapitalismen, är sjuk),  påpekar Morozov i förhandsreklamen om en ”nätkonkress” där han ska delta i oktober.

Vad Morozov däremot inte verkar gå närmare in på är frågan om förvaltingen av internet (internet governance).  Det är ett annat stort exempel (kanske lika viktigt som vapenteknologin) på nödvändigheten av  ”ett minimum av teknologisk suveränitet” på globalplanet.

Vilket i första hand inte handlar om att  ”bevara” eller ”upprätthålla”  (i den norska varianten av Morozovs ovan citerade inlägg heter det ”ivareta; i La Repubblica:  ”mantenere”) utan om att skapa och instifta detta minimum av globalpolitisk makt.

Mitt förslag till lösning av problemet sammanfattas på sätt och vis i rubriken: biblioteket må bli internett, ikke Facebook!

Tanken bakom detta förslag är, att biblioteket kan och bör bli den myndighet – statsmakt – som förvaltar det allmänna digitala  nätet, och detta såväl på globalplanet som i lokala sammanhang.

Vår uppgift består med andra ord i att skapa och instifta (genom lagstiftning) en ny maktfördelning i staten.

Leve Montesquieu! Och leve internet! Utan internet skulle vi och våra bibliotekarier  knappast ha en chans att klara av denna uppgift.